Den stora nervositeten

Det finns tillfällen i livet som för evigt kommer att vara fastetsade i ens tankar. Händelser som sitter fast likt färgen vit gör på ris (som de säger borta i staterna).
En av dessa stunder är när man körde upp, för förhoppningsvis första och enda gången.

Den som är självsäker, lite galen eller säker på att bilskolan bara försöker pumpa en på extra pengar väljer förstås att köra upp privat.
Då infinner man sig ensam på Trafikverket vid avtalad tid. Salivet har för länge sedan förvandlats till något sorts damm i munnen. Men det är bara att hålla god min medan man går runt bilen och gör yttre kontroll, kanske även inre kontroll.
När man väl vrider om ratten är förstås nervositeten som störst. I huvudet flashar bilder förbi av en uppkörning som börjar (eller slutar) med att man backar på en annan bil.

Nåja, när man väl har överlevt detta är det bara att rulla ut från Trafikverket i verkligheten – själva trafiken. Vid det här laget börjar nervositeten att släppa lite och man känner sig snart nästan lika rutinerad som personalen på Emils Däckverkstad när de ser en bil rulla in för däckbyte i Ramnäs.

En start i backen och backning runt ett gathörn senare så känner man sig som världens bästa förare. När man väl rullar tillbaka in på Trafikverket har salivets konsistens dessutom återgått till det normala. Man börjar nästan undra över vad det var man var så nervös för till att börja med.

När uppkörningskontrollanten sedan ger en godkänt, ja då sitter man plötsligt i en tron och inte i förarsätet på en bil.

Som vanligt så inser man efteråt att nervositet är en del av livet, men har man förberett sig ordentligt så brukar det mesta lösa sig. 
”Fail to prepare and you prepare to fail” som jänkarna också säger.